Jag vet inte riktigt vad som känns jobbigast, indelningarna eller helt enkelt kontakten. Jag känner mig vilse, tankar som svävar omkring i min hjärna. Varför blir det såhär? Jag fattade att det skulle hända men inte efter en dag. Jag är varken arg eller sur, mer ledsen. Det känns som en långtid vänskap bara for förbi, 4 5 6 år och en vänskap sen när man va liten, varför slängs allt bara allt iväg. Jag tänker mycket på hur de skulle sett ut idag, och jag fäller tårar om jag ska vara ärlig. Jag har kanske inte vart ärlig och rak när det gäller hur jag känner. Men de känns som att hur mycket jag skulle försöka... så skulle de inte vara nått värt det. Såklart kommer jag alltid se er som mina äldsta&närmsta vänner, men saknaden skaver. Tack för alla fina minnen som vi delat men känner rädslan nu för skillnaden att leva. Det kanske är meningen att detta hände? Det är kanske såhär framtiden ser ut. Det känns som om ni rivit ut allt från eran kropp och slängt iväg det. Vad tänker ni? Tänker ni också på hur det såg ut då? Kan bara hoppas nu på att ödet för oss samman igen, som de gjorde för flera år sedan. Jag saknar er