Alltså om man tänker på hur saker och ting har förändrats nu sedan typ 1800-talet så fattar man igentligen inte hur bra man har det nu. Konstitg va? Jag som ser världen som ett hat. Fler än hälften av alla tjejer i 14-20 års åldern kanske gråter sig till sömns varje natt för ett hopp om det livet man aldrig kanske får. Folk förlorar sina nära och kära, blir slagna eller helt enkelt lämnade av sina föräldrar. Jag har aldrig känt på den känslan, men jag känner folk som har och jag är nog tacksam att jag inte är i den situationen, men skulle endå göra vad som helst för att byta för att dom ska ha det bra. Jag är en sådan person som tänker, tänker på livets olika stunder. På vad som är bra, och på vad som är dåligt, vilka kläder man ska ha på sig nästa dag och vad man ska göra i helgen. På vad som man är till för att göra i världen, om gud finns eller om det finns änglar.  Jag undrar..

Inte är det ju så att jag ser världen som nått dåligt, eller gör jag det? Vad skulle man välja igentligen? Leva ett liv utan några problem och bara glida förbi utan några hopp några förtvivlan och som bara består av skratt och glädje, vist ge mig det. Men vad händer när väl den dagen kommer, då man blir sårad? Vet man ens vad det betyder? Eller hur man hanterar det? Att förlora någån som står en nära är ingenting man tror än ska hända. Att ens vän blir utsatt för hemska saker, är någonting som händer i filmer, inte i verkligheten. Nej. Eller jo. Om jag kunde drömma, om jag kunde se. Så skulle jag förutse hur mitt liv skulle bli. Och jag vet, ja jag vet. Att jag kommer lyckas.